Oavsett vad

två timmars sömn
bakis från gårdagen

buss hundratrettio till jobb
öppna butik där jag häver kaffe
en massa stress och konstiga kunder
en diva tror hon ägde världen
(som jag självklart var tvungen att vara snäll mot)

buss hundratrettio hem
till tjat och stress

buss iväg och nästa jobb
städa fyra timmar
ingen mat ännu
ingen sömn ännu
kroppen reagerar
hjärnan slår knut
cigg och kaffe x tusen
på med högsta volym

tillslut larmar jag
och går därifrån

nästa fucked up:
en blottare
frustration stiger
hoppar på bussen
ringer systrar
ringer polisen

"du är placerad i kö, du är nummer åtta"

väntar tjugo minuter
jag lägger på
som han skulle va kvar
här försöker man göra god gärning trots motgångar
stackars småtjejerna
så skönt att polisen finns

tillslut - hemma

klockan är nio
jag ska äta
första gången idag



dagen känns som ett straff
(jag måste gjort något hemskt)

..eller så är jag bara ovanligt känslig