Oavsett vad

barnen skrek, dansade, sjöng och hoppade av glädje idag
första snön på dagen första november
(så klassiskt)
själv försöker jag kommer ihåg en tidpunkt då jag kände så som de gör
känna pirret i magen, snart kommer tomten med alla klappar-känslan
(förutom att en tjej som är tio fick reda på av en att tomten inte finns=aouch)
vi sjunger liksom redan julsånger på fritids
och snart börjar vi även med julpyssel
till och med på jobb har vi satt igång med julkampanjen
stora skyltar med 'christmas dreams' och röd vägg(!)
och såklart, denna veckan får vi julgranen
att inte tala om hemma, syrran i fullgång att snacka julen
allt från vart granen ska stå till vilken mat vi ska ha
så då måste vi ju till ikea och handla julgrejer
och allt ska ske nu, denna veckan
(VARFÖR DENNA STRESS ÖVERALLT)
själv vill jag bara radera denna perioden
för mig är detta den värsta tiden på hela året
men visst njuter jag av att se barnen så glada

jag har tänkt på en grej nu när man umgås med barn hela dagarna
att vi så kallade vuxna är jävligt lika barn i deras sätt att vara
vad skiljer oss från barn, egentligen?
förutom vårt utseende, vårt språk och vår livserfarenhet?
vi är inte så jäva mogna och "vuxna" som många tror
"förbilder"? my ass heller
jag har tusentals exempel där barn är både smartare och bättre förebilder än deras föräldrar
barn komplicerar inget och är alltid rak på sak
vi är ju för fan samma skrot och korn
om inte vi var bättre som barn, då var man inte medveten om allt som man är nu
(inte konstigt att det är så mycket strul med världen)

och förresten, jag vet, det är nog jag som är stressad av allt runtom
för ja, det är november och snart jul, och ja, det är kanske lite mysigt
men det är en jävligt stressig period, och det mina vänner, det är sanning